Nej, det kan man inte längre tala om. Inte så länge som organisationer som Upphovsrättsmaffian och Antipiratbyrån tillåts agera privatpoliser och kan tvinga bredbandsoperatörerna att lämna ut uppgifter till sig för att bedriva sina maffiametoder!
I det första IPRED-rättsfallet i Sverige, mellan fem ljudboksförläggare och bredbandsoperatören Ephone, har detta nu skett. Det aktuella fallet rörde sig om en lösenordskyddad
FTP-server där en stor mängd ljudböcker (läs=75 st) skall ha lagrats. Något de har lyckats övertyga tingsrätten om genom dataintrång. Ljudboksförlagen menar att det stora antalet ljudböcker på servern
"talar för att det fanns många "kunder" med inloggningsuppgifter"
Det är så att man baxnar! Upphovsrättsindustrin tillåts alltså
utföra brottsliga handlingar i sina privatutredningar och det svenska rättsväsendet tycker att detta är helt ok och tilldömer Ephone att lämna ut ip-adressen till den specifike kunden, samt att betala ljudboksförlagets rättegångskostnad på 75 000 kr. Om Ephone inte följer tingsrättens beslut tillkommer ett vite på 750 000 kr!
Hur kan antalet ljudböcker någonsin vara ett
bevis på att användaruppgifterna varit tillgängliga för allmänheten? Krävs det inget
riktigt bevis för detta? Jag får inte ihop resonemanget.
Tingsrätten påpekar att enligt 53 d § URL måste proportionalitetsprincipen användas när undantag från rätten till den personliga integriteten, i form av utlämnande av personuppgifter såsom ip-adresser, skall göras. Balans måste finnas mellan risken till olägenhet för den utlämnade och rättighetsinnehavarna. Tingsrätten konstaterar genom sin dom att möjligheten till skada för Ljudboksförläggarna, genom ett "sannolikt" tillgängliggörande av de 75 titlarna för "allmänheten", är större än risken för olägenheter för den enskilde utlämnade (förmodade?) privatpersonen. Erfarenheter från Danmark visar dock på att att
de metoder antipiraterna använder mot just svaga, underlägsna, privatpersoner, nog skulle ge olägehet hos de flesta.
För att citera en kommentar på bloggen
Illinoise:
”Enligt 53 c § URL kravs det inte att sökanden styrker att någon har begått upphovsrättsintrång för att informationsföreläggande skall meddelas”
Var tog rättskyddet vägen? Är det upp till individen att bevisa sig oskyldig nu? Är man skyldig tills bevisad oskyldig nu?
För ett informationsföreläggande krävs det nämligen bara
sannolika skäl. Sannolika skäl i det här fallet innebär att det bara behövs
indicier om att det är
sannolikt att användaren har gjort verken tillgänliga för fler än en sluten krets, dvs "allmänheten". Det behövs med andra inga ord inga bevis för att upphovsrättsintrång har försigått.
Det är skrämmande att läsa i
domen och inse att de som beslutar i dessa viktiga mål inte förstår ämnet de beslutar i, såsom texten är skriven är det tydligt att de inte besitter den tekniska sakkunskap om hur dessa Internet-relaterade servar fungerar.
